RICHMOND

Träffade Sanna efter jobbet igår. Vi bestämde oss för att träffas inne i downtown, snubblade ihop (snubbla och snubbla..) med K och A och fick med oss K en stund innan hon var tvungen att pysa hemåt.. Vi pratade om hur vi trivdes och det var det ärligaste samtalet jag har haft med någon sedan jag landade här i mitten av augusti. Och då har jag ändå haft känslor utanpå kroppen alldeles för många gånger, och inte förrän nu, så inser jag vad det är jag har saknat. Och vad det är jag har känt men inte insett.

Det är underligt.

Sov dåligt den natten, och vaknade alldeles för sent. Men pepp så in i bombens! Bestämde med Dora att vi skulle vara kulturella, skulle laga brunch men så trillade jag i samtal med M och sen flög tiden all världens väg. På med sminket, kläderna, biljetter, regnjacka och när jag väl sitter på bussen har Dora drabbats av ett missöde så det blidde inget kulturellt... 

MEH. Sitter allaredan så fint i bussen, så tar bussen in till stan, regnet bara pissar ner, och benen styr mig till samma food court som i måndags, hungrig som en indian, beställer wok.. kyckling och svamp... får istället räkgrönsaksröra med ris.. tuggar tankfullt och tittar på hjordar av människor som väller in från köpcentret och undrar förstrött om lika många går för hur ska de annars få plats allihopa?.. fortsätter fundera på mitt nästa drag och kan inte släppa Dora och vår kulturella dag, och skäms för det är ju inte det kulturella som spelar någon roll, så jag messar och Dora säger att jag får komma till Richmond. I detta tillståndet, Katta, har jag redan hunnit svepa i mig maten så jag är alltså inte HUNGRIG när jag åker till Richmond ;), men jag sätter mig på Skytrain söderut och hamnar så småningom i Bridgeport. Här ska jag byta till buss. 

Hittar genast min busshållplats, massa människor står där med sina packningar, bussen kör fram.. Fel nummer på bussen. Den ska till någon färja, och SAMTLIGA på busshållplatsen klämmer sig in genom dörrarna. Kvar står jag. Är det ett skämt eller? Funderar på om jag vilt och galet ska slänga mig på bussen, det kan ju bli rätt!, men så kan jag också komma helt fel, och jag är för feg för att idiotförklaras av busschaffisen så jag spikar fast fötterna i asfalten. Regnet fortsätter piska, och det blåser 2 gradigt på hela mig. Rätt igenom regnjackan. Kommer ett par enstaka och ställer sig vid busshållplatsen, halleluja, och när bussen kör fram står jag lääängst fram med böjda knän, redo att jämfota hoppa på bussen först. 

Och här kommer sanningen, Dora: jag råkade slumra till på bussen och det var därför jag i smått panik undrade om jag kommit för långt om såg vad-det-nu-va-jag-såg, och du försäkrade att så inte alls var fallet. Men så var ju det tur för annars hade jag suttit kvar och letat efter den där Shell-macken, som det naturligtvis inte finns en endaste av här, istället för att fatta att det var där Shell Rd korsade bussens färdväg som jag skulle av. 

Dora, Rickley (EDIT: Ripley) och Smilla mötte upp mig, och vi gick hem till värmen. Klappade kisse, gick husesyn och åt Budapesttårta innan jag fick följa med och hämta Fröken Måla-gästerna-på-rumpan när hon slutade. Det var kul att få hänga med, se hur det funkar hos andra och lite vad dem får tampas med. =) 

Vi åkte tillbaka hem till dem hela högen och Fröken Måla-gästerna-på-rumpan tyckte vi skulle sätta oss och rita och måla. Alltså... Jag är inte sådär jättehemma på det området. Och lite skadad är jag nog för jag minns fortfarande i högstadiet hur bildläraren berömde det jag gjorde samtidigt som han bad till alla religioners gudar att jag kunde göra det liiiite snabbare. Det roliga är att det fanns någonstans där också en förståelse för att skapandet ska man inte tvinga fram och fast jag låg på IG-gränsen så kunde jag inte måla snabbare, och det slutade med att jag fick låna hem prylar för att slutföra saker hemmavid. Bara jag blev klar så att det kunde betygsättas. Jag ville aldrig slarva ihop nåt skräp, såsom jag visste att flera i klassen gjorde, utan jag gjorde mitt med omsorg. Tiden sket jag i. Tro det eller ej, men det sitter fortfarande kvar. Trots att jag på ingalunda sätt är värdelös när det kommer till att teckna. 

Jag valde ändå att köra dem säkra korten, 25:an som blir en hund och sen min tidlösa sommarbild med grönt gräs, blommor på, blåa moln, en sol i högerhörnet, och stora och små fåglar... förklaringen att de som är större än närmare och dem små flyger låångt borta. Lärde Dora och Fröken Måla-gästerna-på-rumpan göra önskestjärnor av papper. Vet inte om du läser, kusin, men kommer du ihåg hur vi satt och vek stjärnor i säkert timmar, innan din mamma kom in och sa att min mamma ville att jag skulle gå hem? Och hur jag vägrade, tills du skickade med mig en bunt färgglada papper hem så jag kunde fortsätta hemma? Jag tror inte du förstår hur avgudad du var!

Regnet malde på och när det var dags att gå så ville Dora följa mig till bussen, och till slut genomskådade hon mig och vi tog bilen istället. Tills bilen började låta konstigt. HEHE. In till kanten. På med... öh.. ja, vart sitter egentligen varningsblinkisarna? Vi letade och letade och fick till sist ringa efter Hjälp. Hjälp satte sig i bilen och... Dora. Är det nån bensin i bilen? 

HÖÖÖHÖÖÖÖÖ!

Jag har över åren dragit på mig en slags ångestladdad panik över att färdas i ett fordon med lite soppa i. Helt enkelt scared shitless (lite Victoria Silverstedts- och Maria Montazami-varning här, jag vet) att det ska hända mig och egentligen... tar soppan slut så tar den ju liksom slut, inget ont kommer hända, bilen kommer tjura och sen lägga av för att bränslet är slut, men för mig blir det liksom en jättejobbig grej. Kanske för att jag bor på landet och det är långt att ta sig oavsett och är det inte långt att ta sig så lär man ju stå för jäkla dåligt till om soppan väl skulle ta slut, uppförsbacke på högbrodelen, på 136:an, mitt i skogspartiet, på väg tvärs över Öland, där de dröjer ett dussin morgonbilar innan nån sate får för sig att stanna trots att bilen VOLTAT in i skogen, och ja... inte alla bilerfarenheter har varit bra erfarenheter, men soppatorsk är verkligen ingenting. Sen hjälper det lite att det för en gångs skull inte var mitt fel (nåja...) eller drabbade mig (....hhhm.) så vi skämtade mest om saken, och när Hjälpen till slut stjälpt hälften av extradunken runt bensinluckan och resten i tanken kunde jag till slut maka mig mot busshållplatsen.

Tog bussen tillbaka till Canada Line, på Skytrain, vidare på 99:an-bussen och av vid Safeway, klev raka vägen in på Yagger's för att se Canucks hålla emot Blackhawks i andra bara för att i tredje totalfaila med tre raka mål på i baken. Slutresultatet? Föga smickrande 1-5 till bortalaget. Servitrisen var supertrevlig men jag hade kunnat ta springnota på henne sjuttioelva gånger om, och jag lovar Kink, inte ens mina superdiskreta vinkningar som ni höll på att dö av vart-vi-nu-var-någonstans hade dragit till sig hennes uppmärksamhet. 

Grym mat var det i alla fall. =) Nomnomnom!

Svängde förbi frukt- och grönsaksaffären New Apple Market på vägen hem för att skaffa lite färska grönsaker. Ni vet... här har de öppet till 22.00 på kvällarna. Lyx va? De hade kört in alla borden som vanligtvis brukar stå ute, utanför affären, och dörren stod på glänt. Jag kollade klockan, 21.45, och stack in huvudet. Jodå, vi har öppet tio minuter till så jag springer runt som en vettvilling och när jag kommer till kassan säger lilla tanten att det är gott om tid, ta din tid.. Smälter litegrann, ler, och säger äsch, jag är klar och hon slår in prylarna på sin apparat och då kommer jag på... Japanska päron! De är så fräscha och saftiga. Kutar iväg och när jag kommer tillbaka blir tanten förvånad över att jag har smakat dem innan.. Däj ah vlly jucii. Ja, det är dem!

En riktigt go dag idag också. =) Tack Dora för sällskap och underhållning.

/L