Ny kursstart idag. Vetenskaplig teori och metod III, om jag inte minns helt fel. Katastrofalt många sånadär vetenskapliga delkurser. Kaaaaatastrofalt tråkigt att läsa massa artiklar hela tiden. Speciellt om det är på engelska. Vilket de är. Allihopa. Naturligtvis. Gaaaah. Denna kursen kommer inrikta sig lite djupare på kvantitativa metoder, jämfört med förra som handlade om kvalitativa metoderna. Så idag gick vi igenom grunderna. Vajjert! Jag lyckades faktiskt hålla mig vaken. Anledningen? Jag är nog lite mer kvallare (vad Jeppe kallar oss, som undervisade kvalitativa metoderna och är kvallare själv), även kallad kvackare (Jonas som undervisar i kvantitativa metoder nu och tycker kvackarna snackar massa skit). ;) Kvallare alltså, så jag satt bara och irriterade mig över Jonas som tryckte ner alla kvallare. =) Bra sätt att hålla sig vaken på?
Innan dess då. Ja.. Vi hade fyra lärare som var inne i början av föreläsningen och pratade om revideringen i programplanen. Jag vet inte om jag har berättat om det men våra lärare har sådär lite fint i slutet av termin tre (av sex stycken totalt) kommit på att i slutet av termin fyra och tre delkurser från termin 5 ska präglas av ett internationellt utbyte. Praktiskt innebär detta för oss att vi kommer få göra arbeten och resa till ett annat land för att studera tillgångar och hinder i deras sätt att bedriva fysisk aktivitet, hälsa och friluftsliv. Ändrat om rätt friskt i programplaneringen, hur delkurser ska ligga mm. Som ni redan kan ana är jag emot det. Jag förstår inte varför de ska komma i slutet av termin tre när ändringarna börjar gälla i slutet av termin fyra och sedan framåt. Vi fick reda på det för... vadå... två veckor sen? Och lärarna påstår att de hade vetat det i två veckor innan de gick ut med info om att det fanns ett sådant intresse mellan de bägge lärosätena, och då känner jag lite såhär.. ni kan inte svara på våra frågor om eventuella framtida kostnader, där svaret var sök stipendier, men det kommer inte kosta så mycket och att vi löser problemen som kommer på vägen... Men varför denna brådska om beslut? Jag är helt övertygad om att ett sådant samarbete kommer gynna oss, lärarna och universitetet men jag förstår verkligen inte brådskan. Idrottsvetenskapliga programmet i Kalmar har existerat exakt lika länge som jag och mina klasskamrater har gått där dvs 1,5 år. Redan efter 1,5 år efter programmets slut gör de ändringar i planeringen. Och inga små sådana heller. Sen om man tittar på innehållet så påstår iaf samtliga lärare att vi hur eller hur ändå hade läst allting och att det enda de har gjort är att de har ändrat om så att det ska passa samarbetet. Men vad är det för fel på programplaneringen från början? Varför inte testa det fullt ut, innan det ändras? Ge studenterna en chans för att tycka till. Nu är det i princip bestämt. Det finns en plan färdig att skickas till nämnder att godkännas. Och så säger de: ni har till torsdag att fundera på detta. TVÅ DAGAR. Samma innehåll men med det nationella och internationella perspektivet. Det som har varit på tapeten innan har varit att det varit upp till var och en av studenterna att ta ansvar för om de var och en för sig kan tänka sig flytta utomlands i en termin för att studera på annan ort, annat land. Men nu ska det helt plötsligt bli obligatoriskt. Alternativen? Nej, det finns inget alternativ. Det är their way or the highway. Demokratiskt? Jag är tveksam!
Mycket j-la TVEKSAM. Men jag vill inte vara anti.. Däremot tänker jag... Med detta i ryggen.. Hade det fortfarande varit intressant för mig att gå denna linjen? Vad händer om det skiter sig? Finns en plan B? Fast nej, så ska man ju inte tänka... Vi löser allt på vägen. Ja, eller hur. Lika bra som ni har löst det andra då eller?
Nu har jag bitterf-t klart. =)
Efter detta drog jag till biblioteket. Skrev ut hälften av mina artiklar. Slösurfade och grävde bland mina dokument. Försökte organisera och strukturera upp nu när jag har allt arbete på bärbara hårddisken. Lollo dök på mig om att Linnéstudenterna hade medlemsmöte, och det visste jag, men hade totalt glömt bort och var väl inte galet driven heller men jag satt ändå där så det var ju bara att smälta nerför trappan och ta sig bort till distansstudion. Sagt och gjort, Lollo säger man inte emot.. =D Och dessutom lockade hon med Vitaminflaskorna och pepparkakor så jag lät mig villigt övertalas. Kröp in där och fascinerades lite över tekniken och mötet var igång. Behandlade lite allmänt om hur det gått med sälja medlemsskap, om lediga platser för verksamhetsrevisorer, om att biblioteket ska skära ner och öppettiderna skulle kapas på helgerna vilket lett till att namninsamlingar satts upp för att studenterna ska skriva på. Och jag kan intyga, bibliotekets öppettider är guld värt för studenterna. Det är det! Men jag har faktiskt inte skrivit på ännu. Dåligt.
Tog en vitaminflaska med mig på vägen ut och satt och häckade ytterligare en stund på bibblan efter mötet. Ut i kvällen för att ta bussen hem. Bomber och granater så svinakallt de va! Sökte kvickt skydd under Äventyrsbadets tak, väntade en stund och gick sen ut. En stund senare kom bussen, hem, laga mat, plugga och sen bort till Madde. Sminkneccessären och miniplattången låg kvar där sen helgen. Hade först tänkt att gå men eftersom jag skippade träningen idag också så bestämde jag mig för - det blåste ju så kallt så lika bra att få det överstökat!! - springa bort. På med hela kitet och iväg. Väl frammme upptäckte jag..... FAN... mobilen ligger ju hemma. Cirkulerar runt byggnaden och vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till...
Sen...!! Snilleblixten. Jag kastar nåt förstås! Och det är ju faktiskt vinter... Så leta upp hennes fönster och sen fick jag kalla fötter.. Men för jäkelen... Tänk om jag missar... jag får inte missa... visst kommer jag inte missa? Gick ett extra varv och tänkte jag skulle kasta på köksrutan på framsidan men kom så småningom fram till att inget fönster såg ut som henne och de flesta va nersläckte. Och jag visste ju att hon skulle vänta på mig.
Så tillbaka till baksidan medan jag knådade ihop en ganska så perfekt snöboll. Snön var pudrig och kall och ville inte alls forma sig. Men jag tog ett djupt andetag och lirade iväg denna lilla vita kul och BOMF!! träffar den någonstans på RÄTT balkong, tack gode gud!! =) Men jag tittar inte helt och hållet för jag står och ångrar mig som attan och är livrädd att jag skulle ha träffat fel ruta. Det känns som om två minuter men antagligen handlade det om sekunder innan ett huvud tittar fram lite osäkert. Rätt fönster...!!! PUH.
Madde öppnar balkongdörren och ursäkterna strömmar ur mig, svinrädd för att hon ska bli arg för snömärken på rutorna eller att jag skulle haft sönder skiten. =D Men allting höll. Och när jag går till framsidan av fasaden ser jag en äldre man stå i ett fönster i byggnaderna bredvid som verkligen vrålglor och jag känner mig lite missmodig men kommer i vilket fall som helst fram till att Madde borde vara nere för att öppna vilken sekund som helst. Och det gör hon. Hoppas den där gubben kunde andas ut sen. Det var verkligen inte så som det såg ut, ju. In kom jag och vi pratade om ditten och datten och på vägen hem, med kassen i högsta hugg med prylarna, insåg jag att jag faktiskt hade fått iväg ett riktigt RACKARBAJSAR-KAST!! =) Inte alls illa pinkat. Nöden kräver ingen lag!?
Sjönk ner framför Spotify och har lyssnat på vansinnigt bra musik mest hela natten nu. Och sen som saten är det också.
Har haft svårt att sova senaste nätterna. Tankarna pockar och jag vet att det är livsfarligt. Det är okej sålänge jag inte tänker på det. Men det är svårt att sova... Ska bestämt gå och göra ett överärligt tappert försök att somna nu. Tror att jag är tillräckligt trött. Jag drömde häromnatten... Jag minns inte vad det handlade om riktigt men det var lugnt mellan oss. Vi umgicks igen. Så fort jag inte är tillräckligt trött så drömmer jag. Jag vill verkligen inte drömma. Och när jag vaknar så tror jag att det är sant. Ibland tittar jag efter kännetecken. Men det är lönlöst...
Måste sluta grubbla...
Ord ringer sanningsenligt i mina öron. Det räddar de flesta situationer. Och ju mer jag tänker på det, desto mer vet jag att det stämmer. Mobilisering alltså, 9 dagar kvar.
Och konstant denna dag har soundtracket ljudit. Nonstop! Men det gör inget... för den är oemotståndlig.
Nu lyssnas dock Apollo Drives nya första skiva av. Finns på Spotify. Det är 10 st fräscha låtar. Jag kan inte säga annat än att jag gillar det. Fredrik (sång) är bror till Frida på jobbet. Lite extra mer intressant på det sättet!
Med detta önskar jag er godnatt/god morgon.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar