Gå och löp på schemat i skolan. Fick en genomgång av löpsteget, och sedan testa på lite övningar. Därefter fick vi själva springa accelerationer som vi sedan videofilmade, men jag kände efter övningarna och två första accelerationerna att det tog mycket på benen, som fortfarande inte repat sig sedan klättringen och häcklöpningen, så jag avstod. En del träningsvärk, men mest tror jag det var slitningarna.
Hem, till Öland för svinis. Kink skulle ändå till Öland så jag följde med. Nummer 26 var inne. Jag tog min lapp. 77. Merde. Satt där och svettades allt mer och mer och var tvungen att ringa syrran och det visade sig att hon satt i väntrummet med mor och far och skulle också ta den förnedrade sprutan. Och hon hade närmre "slutet" på sin ände än mig. Men det var som tur var en skön stämning bland ölänningarna i väntrummet och jag satt och fnissade med lite för mig själv. En av dem, förlåt men en riktig bondetönt, hade en väldigt trevlig röst, snäll liksom, som skojade friskast av dem alla. Och jag kom att tänka på en annan med en lika trevlig röst, om än på ett annat sätt, och vidare på vilket viktigt redskap rösten egentligen är. Och hur mycket rösten kan spela roll. Såna som dem skulle jag kunna lyssna på hur länge som helst. Man vill höra dem prata.. hela, hela tiden.
Sprutan gick bra. Är öm, men känner inget annat. Ännu. Och tanten tryckte in den sakta. Precis som man skulle. Behövde aldrig hota om skallning. Det är ju positivt. ;)
Tog bussen hem till lägenheten igen. Hittade ytterligare en räkning att betala. Var ute och gick. En lång promenad. Inte varit runt häromkring sen jag flyttade hit, innan dess sen jag gick med R. tror jag. Det var kallt. Frös igenom mina vantar - fingrarna var iskalla - men det gjorde inte mycket. Tror att jag knappt ens kände det.
Lite köttfärssås för en person blev utspädd såpass att det blev två matlådor - hur lyckas man?! =) - och efter mycket stök och sjukt bra samarbete var iaf några av oss mätta, för sen kom femkamparna på julfika. Ljuvliga lussekatt!! Det är SÅ gott. Men så var det ändå nåt. Och jag log när en av ungdomarna förnekade en mjukhet. Flinade tillbaka, sa till slut "kanske" och det är antagligen det bästa denne kommer känna ett tag framöver. Inget sägs vara så sötat som den första känslan. Och igen.
Och nu sitter jag här. Det är mörkt ute och lägenheten är nersläckt. Det är rofyllt att sitta och lyssna till avlägsna motorljud, klockan över spisfläktens tickande, kylen eller frysen som surrar en stund, sen lägger av... Jag vet att jag sen två timmar tillbaka borde ligga i sängen, och inte förrän nu känns det okej. Det varma uppifrån kryper ner och lägger sig vid tårna som inte mådde helt bra nyss.
Armen slutade ömma, men nu är det där igen.
Är sömnig. Hade kunnat somna ståendes. Dags att fylla ut utrymme i sängen.
Det där lugnet är där.
Lika lugnt som det är lurigt!
Vad betyder egentligen lugnet?
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar