Hjärnspöken

Fullkomligt livsfarligt. Förbannat också! Och så fort man börjat, ja då är det kört, då sitter man här klockan två och är fortfarande inte isäng. Jag var så nära. Och såhär efteråt undrar jag varför jag inte var med ut. Det hade definitivt gett mer än spökena i huvudet hade gjort.

Fast det är faktiskt inte helt sant. Utforskade datorn lite närmare och fastnade vid underhållningen. Och trots att jag försöker luckra upp så finns det där och äter på medvetandet. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Visst är det så.

Hur det känns att åka? Vet inte. Det känns ofta inte riktigt förrän man står på flygplatsen. Packningen kanske? Jag förtränger det väl så långt det går... för att inte tappa fokus..? Nej, jag vet inte riktigt. En månad är lång tid att planera för. Det är långt överhuvudtaget.

Men jag ska njuta av varenda timme, minut, sekund och stund. Och jag ska tänka på alla er här hemma. Och jag vet redan nu att jag kommer att sakna er något fruktansvärt, speciellt julafton och nyårsafton. Vad ska ni göra då? Var kommer jag finnas då?

Fast.... det är inte så tankarna går. Nej, de är helt någon annanstans. De har vandrat runt hela dagen, och de återkommer till samma ställe, och jag vet, varenda gång, att det inte är bra. Är det oron som gör det? Rädslan? Vart tog det nyvunna lugnet vägen?

Lyckas inte sortera dem heller. De är inte logiska.

Frustrerande.

Värdelöst.

Det är bara att börja om igen...

/L