En olycka kommer sällan ensam

Hade det bara varit jag hade det kvittat. Nej. Faktiskt. Kännelse är oväsentligt när man är död.

Jag hade aldrig förlåtit mig själv om det varit min vän som rykt. Inte vilken vän som helst heller. Aldrig. Hur nära det var. Hur helvetes jävla nära det var. Och aldrig, aldrig kommer den insikten någonsin försvinna.

Vi hade sagolik tur. Änglavakt. Kalla det vad ni vill. Det var inte meningen att vi skulle bort. Tänk om jag bara hade............. om jag bara hade!!!!

Någonstans där när jag satt i bilen ensam. Jag såg det helt klart framför mig. Om jag någonsin skulle ta mitt liv - när livet är pissigt, urgrundspissigt, har man lekt med tanken, vem har inte det? eller åtminstone varit nyfiken, stillsamt nyfiken - så hade det varit då. Jag tänkte så. Om jag någonsin tar mitt eget liv, så är det nu. Antingen gör jag det, eller inte. Jag gick ur det.

Men såhär i efterhand förklarar det hur otäckt mycket jag avskydde mig själv. Nu finns bara vägen upp/tillbaka.

/L