Vilken jäkla konsert. Så ruskigt fin. Allting var verkligen perfekt. Både hårt och mjukt och vemodigt och så härligt mellansnack. Han bad någon komma upp och sjunga en traditionell italiensk låt. En stund senare bjöd han upp alla som ville på scenen, sjöng en låt så, med hela publiken som kör. Låten efter bad han alla fimpa mobiler och kameror, och teknikerna bad han släcka alla strålkastare, och sjöng en avskalad Cold Water. Hans mest kändaste låt, Cannonball, steg han åt sidan av micen, kopplade loss gitarren, ställde sig närmare publiken... Gitarren och han. Ingen förstärkare.
Cheers Darling. Pratade till publiken samtidigt som han berättade om hur den där desperata natten gick till, hur han fick tag i cigaretterna och den fantastiskt fina tjejen bredvid honom, spelad av hans trummis Joe (vilket såklart lockade skratt!), visade sig vara.... Ja, någon annan än hon utgav sig för att vara. På flera sätt!
Efteråt, när extranumrena är slut, sätter han sig utanför. Och spelar gitarr. Och sjunger. I 1,5h till. Pratar med publiken, skojar. Det är som vid lägerelden fast utan eld. Behövs ingen. Vi är säkert hundra personer som sitter ner runtomkring. Lyssna, nynnar med.
Och. På väg ut därifrån, i baksätet på en bil, ler han mot mig, jag fnittrar till och hör mig själv säga "bye", han svarar och snart är han borta.
Till mig!
......."bye"?
BYE??!
Helvete. Nu kan jag dö lycklig!
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar