Tankeställare - kroppen

Det har varit hett på tapeten om det här med förflyttningar och liknande, men det är det egentligen alltid i ett sånt jobb som jag har. Hur man på minsta möjliga arbete ska få ut så mycket som möjligt. Undvika tunga och svåra manuella lyft och förlita sig på hjälpmedel istället. Ta hjälp av hjälpmedel. Att man är rädd om kroppen, rädd om kroppen på den man hjälper, och rädd om din egna kropp. Och det är ett enna jävla tjat om detta, men det är faktiskt inte helt ogrunnat. Och det faktumet är nog svårt att komma undan men det är så lätt att man viftar bort det för att det kommer som ett mantra hela tiden. Och gör det det för mycket så blir det liksom ringande tjat. Upprepande band. Men tänk efter riktigt noga. Du jobbar på en arbetsplats. Säg att du ska hålla där i fem-sex år. Är du inte tillräckligt rädd om din kropp... PANG! Den dag är det försent. Det smäller till i ryggen, och då är det kört. Då kommer du ha besvär. I värsta fall under resten av ditt liv.

Ditt liv är skört. Din KROPP är skörare. Man måste lära sig ta hand om kroppen. Inte endast genom vad man äter eller hur man motionerar, vilka också naturligtvis är avgörande för din framtida hälsa, utan också hur rädd man är om den. Vad gör du med din kropp? Är du rädd om den? Tänker på den? Hur ser den ut? Använder du den efter dina förutsättningar?

Gymmade idag. Tittade mig noggrant i spegeln när jag utförde vissa stabiliseringsövningar och var lite fascinerad. Över hur kroppen såg ut, hur instabil jag är i benen pga min pronation, dvs att när jag står upprätt så vrids mina fötter inåt, jag har inget hålrum utan hela undersidan av foten är i kontakt med marken.. Jag är plattfotad. När jag går på golv barfotad så chippar det ibland under fötterna, för att det blir som en slags sugkoppseffekt. Inte så att det hindrar mina steg och jag inte kommer framåt ;), utan mer att det säger chip-chip-chip.. ;) Men sen kommer det intressanta. För att kompensera detta, för det måste det, annars hade jag varit kobent och det hade nog inte funkat med tanke på hur aktiv jag är/försöker vara, utan kroppen har istället överkompenserat denna, låt oss kalla det "defekt", genom att luta knäskålen utåt. Ja, jag har blivit lite hjulbent istället. Sen har jag förutom detta tränat och idrottat och detta har ju skapat muskler som också påverkat och stabiliserat upp min defekt, dels som stärkande och stabiliserande, sen även som ett skydd för att det ska bli ännu mer defekt. Och det är kanske tack vare detta som jag inte har haft MER besvär utav det.  Mina ben är brutalt wierd! Jag skämtar inte, be mig visa nångång ska ni få se. Det är väldigt påtagligt. Sånt är jäkligt intressant, tycker jag. Om jag någon gång i mitt liv skulle hjälpa en person att börja träna, eller kanske effektivisera sin träning, hur skulle jag bära mig åt om jag stötte på en sån som jag? Vilka övningar är bra, och vad ska personen tänka på?

När vi hade Åse (leg. sjukgymnast och expert på axlar framförallt, men även knän) och Erki (överläkare) i skolan i Medicinsk orientering gick vi igenom övningar och vad det var bra för. Jag ska ha häftet här hemma någonstans för det var helt ovärderliga övningar! Och hon kollade igenom dem som hade besvär och till mig sa hon att jag skulle göra massa balansövningar för att stärka upp knäna för jag var alltså ruskigt ostabil. Står jag på ett ben och ska sjunka ner genom att böja i knäleden, en slags armhävning i knäna brukar jag tänka, så vacklar jag runt med hela knäet och kroppen försöker förtvivlat kompensera att knäet inte orkar eller är tillräckligt stabilt. Och i den övningen hjälps det inte att man har starka lår- och vadmuskler, utan det handlar om att knäet far runt och kroppen försöker kompensera, fördela vikten alltså. Det är ju inte det att jag inte kan göra övningen, utan... ja, instabilitet helt enkelt.

Bara en tanke i bruset.... Kroppen.

/L