Ligger och lyssnar på gamla låtar. Och gör man det tänker man ofta tillbaka. Till då...och förr. Och allting runt omkring. Och... det blir en hel del blurr. Förundran. Över att saker och ting hänger fort. Att tiden går fort. Och att saker förändras fort. Dåliga som bra. Det vänder snabbt.
Tänker på personer. Som gör saker för att det förväntas av det. För att det är en roll man har. Sen de som gör det för sin egen skull. Goda gärningar. Låt oss ta ett konkret exempel. Du ser skräp på gatan. Du plockar upp det. Av vilken orsak gör du det då? För miljöns skull? För att du ska känna dig duktig? För att känna dig delaktig? För att skräpet helt enkelt inte bor där? Likadant om du gör en god handling. Vad förväntar du dig av det? Jag tycker det är ytligt att göra det för egen del. Kanske inte om vinsten innebär tillfredsställelsen av att ha gjort en god gärning för dagen. Däremot att förvänta sig något i gengäld för den goda gärningen. Blir nästan svinigt att kräva något tillbaka. Den smutsar ner den goda gärningen. Det lämnar gärningen o-god. Då hade man ju kunnat låta bli, eller?
Hittade en snubbe på cykelstället utanför Kåren i lördags. Han satt framåtböjd, och först syntes han inte bland alla cykelstyren, men jag gick en extra vända och upptäckte en kostymnisse, modell yngre. Frågade om hur han mådde, om jag skulle göra något, om han frös... Han försäkrade att han mådde okej, men kunde eventuellt behöva lite vatten. Lyckades få tag i en vatten från Olgas. Jag hoppas han tog sig hem ordentligt.
Hittade tidigare en ledsen tjej inne på toa. Pratade lite med henne och det skulle lösa sig. Gick ut igen efter att ha gjort mitt, men kunde inte släppa det hela. Gick tillbaka in och kollade läget. Nu idag fick jag reda på att det hade löst sig helt.
Likadant i lördags när en tjej satt på den förhöjda trottoaren, halvt nerböjd... Gick fram för att kolla att allt stod rätt till. Hon pratade i telefon och log förvirrat, nickandes. Ooops då..
Vet inte. Drabbas av nån jag-ska-ta-hand-om-alla-som-är-fyllesjuka... =) Men hellre en gång för mycket än en gång för lite.
Funderar också på hur ofta omtänksamheten går till överdrift. Hur man liksom tappar fotfästet och snavar runt över gränsen för hur mycket som är lämpligt att ge av sig själv. Det är ju lite det man gör. Offrar sig på folk som inte ger ett piss tillbaka. Men det är inte det som spelar roll. Egentligen. Allting handlar inte om att få den där bekräftelsen tillbaka. Jag skulle lätt kunna göra saker bara för den goda sakens skull. Endast för att den är god. Utan att vilja ha något tillbaka av det. Det finns så många andra små vinkar..... Som betyder mer än "tack" eller tacksamhet. Spelar roll liksom.... Men det är nog inte sunt. Än dock.... tänk om det är allt man vet. Är det tragik då?
Så kan jag bli arg. Man ger och ger.... och folk kräver mer och mer. Och efter ett tag brister det. Jag anstränger mig...! Det blir liksom inte bättre än såhär. Nukanjagintemerfattarniinte.
Och så räcker inte orden till. Och då blir det till att stänga av.
Så ikväll stänger jag av. Klockan är bara barnet. Imorgon är en ny dag. Tydligare än såhär blir det inte.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar